2012 SBF´s Resestipendium – Resan till Hockenheim

27 februari, 2014

Sportvagnshelg på Kinnekulle med SSK & SPVM.

Resan till Hockenheim

Tidigare i år fick jag årets resestipendium från SBF på 12 000 kr med motiveringen: – Årets utmärkelse tilldelas en person som genom sitt stora engagemang synliggjort svensk Motorhistoria på ett unikt sätt och samtidigt ha fått återupplivat en avsomnad verksamhet på sin hemort.

Jag blev mycket smickrad och rörd över detta pris. Det första problemet var vart jag skulle åka? Nästa fråga var när skulle jag åka? Jag bevakar ju så mycket racing som jag bara hinner här hemma i Norden och årets säsong har varit den intensivaste någonsin. 30 racehelger blev det till sist… Jag skulle gärna vilja se en F1-tävling live, men alla de Europeiska tävlingarna körs samtidigt som dem jag bevakar här hemma. Jag tycker inte om att flyga längre sträckor så att åka på någon av de avslutande F1-tävlingarna i Indien, Dubai, USA eller Brasilien lät inte ett dugg lockande. Min sista racehelg här hemma kördes den 13-14 oktober och efter det datumet fanns det inte så mycket att välja på inom den Europeiska racingen. Jag surfade lite och hittade ett par intressanta alternativ i alla fall. BTCC-finalen på Brands Hatch och DTM-finalen på Hockenheim. Efter en kort fundering kändes DTM-finalen mest spännande att se. Jag hade varit på några banor i England förut, men aldrig i Tyskland.

Jag kontaktade mig gode vän och kollega Mattias Persson, som är en van resenär på de Europeiska banorna och han tyckte att jag hade gjort ett bra val. Han försåg mig med bra information inför tävlingen. Priset fick jag i maj varför det blev en lång väntan till slutet av oktober. Prispengarna fick jag fördela hur jag ville och jag ville naturligtvis att min fästmö Hannele Björemo skulle följa med, men hon var av en annan åsikt. Hon tyckte att jag skulle ta med någon kompis i stället och göra det till en ”grabbhelg”. Själv tyckte hon att hon hade sett tillräckligt med racing i år!

 

Sagt och gjort, jag frågade min gode vän Mikael Blom, som är min ständiga support när det gäller allt från datorer till mobiltelefoner. Han sken upp som en sol och han tackade ja omgående!

Hösten kom och det blev dags att åka söderut. Vi skulle ta Mikaels SAAB ned till Landvetter, men dagen innan avfärd gick hans vindrutetorkare sönder så det blev lite sista-minuten-mek innan vi kom iväg, precis som det brukar vara inom racing! Min stora hobby är matlagning, varför jag även såg fram emot att få äta lite spännande maträtter under resan. Vi laddade upp inför resan med att jag bjöd Mikael på min hemlagade fläskfilé i svampsås med rotfruktsgratäng. Vi tyckte att vi åkte i god tid, men det var långa köer i Göteborg.När vi väl kom fram till Landvetters flygplats blev det till att springa sista biten för att komma med planet! Vi åkte direktflyg till Frankfurt och anlände 21.15. Vi bodde första natten på flygplatsens hotell, men det låg 6 km bort. Vi ställde oss utanför entrén och där stod taxibilarna prydligt uppradade (tysk ordning!) Alla körde Mercedes. En ung man av annat etniskt ursprung (för att uttrycka sig politiskt korrekt) än oss erbjöd lift. Vi fick verkligen en ”rejsig” start på vår vistelse i Tyskland då han framförde fordonet i 180 km/h som mest! Sista biten lugnade han sig något och då låg han ”bara” i 120 km/h och sicksackade mellan parkerade bilar på de trånga gatorna. Han kastade ur väskorna och det var knappt jag hann betala honom innan han försvann som en oljad blixt! Där stod vi som två frågetecken i en mörk gränd på en bakgata i Frankfurt. Det såg inte alls ut som ett hotell, utan snarare som en hyresfastighet. Vi gick runt på baksidan och där fanns det en ingång. Vi hade kommit rätt. Nästa morgon startade vi med en ordentlig hotellfrukost med bratwurst, äggröra, bacon osv, men inga köttbullar! Sedan tog vi taxi tillbaka till flygplatsen för att hämta ut vår hyrbil. Vi hade beställt en VW, men fick en Chevrolet Captiva istället! De frågade om jag ville ha full försäkring och det kändes klokt, men då dubblades priset mot prislistan! Dessutom ville de ha 300 Euro i deposition!
Vi körde 10 mil söderut. Vi ställde in GPS:en på att undvika motorvägar. Vi hade gott om tid så det kunde ju vara trevligt att få se lite av landskapet också. Det var en stor fin väg vi körde på och den blev bara bredare och bredare och till sist var den femfilig. Bilarna blåste förbi oss med en väldig fart och då insåg vi att GPS:en hade struntat i vår instruktion, vi körde på Autobahn! Vi orkade inte krångla med GPS:en, vi kom ju fort fram i alla fall. Vi tog av motorvägen i höjd med Hockenheim, men vi skulle bo 1.5 mil från banan i västlig riktning. Vi fick åka över Rhenfloden. Vi kom till ett litet samhälle som hette Otterstadt. Det var omgivet av stora åkrar. Själva samhället hade drygt 3000 invånare och husen satt tätt samman i trånga gränder. Folket parkerade både till höger och till vänster och det var nätt och jämnt vi kunde ta oss fram på dessa trånga gator. Vi anlände egentligen alldeles för tidigt till hotellet, men det gick bra att checka in. Hotellet visade sig bestå av en rad olika hus, där varje rum var som en vanlig lägenhet. Matsalen var i huvudbyggnaden. Vi åkte en sväng för att se oss lite omkring. Vi behövde köpa lite småsaker så vi åkte till en affär som vi kände oss hemtama i, nämligen Lidl! Visst är det märkligt… Här åker man till Tyskland och går in i en tysk affär som känns som en svensk!??! Vi käkade lunch på Reginas Cafestübchen, en liten ölkällare i utkanten på byn. Dagens rätt var fiskgryta. Damen tittade storögt på oss då vi ville dricka mjölk till maten !??! Hon hade kanske aldrig träffat två nykterister på en gång förut? Jag läste bara tyska ett år i skolan och jag har inte använt mig att detta språk sedan jag var turistguide för 20 år sedan. Jag försökte dock så gott jag kunde med en blandning mellan engelska och tyska och för det mesta fungerade det ok.
Vi begav oss till racerbanan, som ligger precis i utkanten av staden Hockenheim. Vi parkerade på ett stort fält ca två km från banan. Vi kunde höra vilken väg vi skulle gå! Vi hade ett fantastiskt sensommarväder, 20 grader varmt, vindstilla och inte ett moln på himlen. Jag ångrade att jag inte hade tagit med mig mina shorts. Väl framme sammanstrålade vi med Mattias Persson. Vi köpte biljetter, men det var i grevens tid, för de var nästan slut! Vad snopet det hade varit om vi hade åkt ned och sedan inte hade kunnat komma in! Depåbiljetterna såldes separat, men de var slut. Mattias lyckades låna några depåpass åt oss så att vi i alla fall fick komma in i depån under fredagen. Depån låg på innerplan och vi gick i en tunnel under banan för att komma dit. Där kändes det som vilken depå som helst, fast aningen större. Vi hittade något som man inte hittar på våra svenska banor och det var en bensinmack inne i depån. Det verkade mycket praktiskt tyckte vi. Det var ganska många svenskar som körde i helgen och den förste vi sprang på var Felix Rosenqvist, som tävlar i F3. Han visade oss runt i sin depå där mekanikerna skruvade för fullt på hans bil. Han har haft lite otur under säsongen, men i kvalet till finalen tog han dubbelpole med den största marginalen som något har haft i år! Vi pratade även med Stig Blomqvist och hans son Tom, som också kör F3.

DTM-Finalen Hockenheim 2012Vi såg bilarna som tillhör Ola Nilsson, Rasmus Mårthen och Mikaela Åhlin-Kottulinsky, men tyvärr träffade vi inte dessa förare som alla kör i Scirocco Cup. Vi fick följa med Mattias Persson in i pressrummet, och det var det största pressrum jag någonsin har sett! Vi såg bara ett matställe inne i depån och det var en korvkiosk. Det fick bli en bratwurst med pommes. Efter rundvandringen i depån började det mörkna så vi vände tillbaka till hotellet. Vi satt och gick igenom dagens bilder, när jag plötsligt fick se något svart som kröp på väggen. Det var en jättespindel! Lite husdjur får man kanske räkna med, men vi var inte helt överens om vi verkligen skulle dela rum med denna best. Vi fann för gott att kasta ut honom på gatan.

Lördag morgon gick vi upp redan halv sju, för vi tänkte att det är lika bra att vara på plats tidigt på banan i fall det är bilköer. Tyvärr var inte frukostpersonalen lika morgonpigga. Vi fick vänta till halv åtta innan maten serverades! Det var i alla fall inga problem att komma till parkeringen, men det var mer trafik än på fredagen. Vi började med att strosa runt bland marknadsstånden. BMW, Audi, Mercedes, Red Bull och DTM hade stora montrar där man kunde köpa allt mellan himmel och jord med deras loggor på. Varför har ingen förstått att ha sådan här försäljning i Sverige? Det måste ju finnas många som vill köpa den typen av produkter? Vidare kunde man köpa lösgodis, munkar och en massa annat sötslisk i alla dess former och korv naturligtvis! Senap ingick alltid i köpet, men ville man ha ketchup kostade det två kr extra!!!

DTM-Finalen Hockenheim 2012Vi intog våra platser på läktaren lagom till första DTM-träningen för dagen. Vi satt nästan mitt för mållinjen och prispodiet, mitt emot depån. Läktaren hade ett stort skärmtak som effektivt fångade in ljudet från bilarna. Här fick jag min största chock på resan. I Tyskland tycks det inte finnas några mesiga miljöpartister som skall sabotera allting, nejdå, det var raka rör på DTM-bilarna. Jag insåg snabbt att det skulle bli outhärdligt att sitta där en hel dag utan hörselskydd. Det var bara att stoppa i propparna och se glad ut. Det var som sagt nästan för mycket av det goda.

Första racet var Formel 3 där Felix Rosenqvist ledde från start till mål. Tom Blomqvist missade pallen precis och kom fyra. Det var med stolthet jag och Mikael stod upp till nationalsången. Vi tittade oss omkring och det fanns någon enstaka här och där på läktaren som gjorde likadant. Nästa race var VW Scirocco Cup. Där tog Ola Nilsson ledningen från pole och han ledde lika ohotat från start till mål. Det var kul att få höra den svenska nationalsången ännu en gång! Ola har haft en enastående säsong där han vann alla race utom ett!

I F3 vänder man på topp åtta till andra racet och så kör man ett lite kortare race som ger mindre poäng. Felix startade åtta och han gick i mål som nia. Dagen avslutades med Porsche Carrera Cup, men här fanns det tyvärr inga svenskar. Det var ett par danskar som var med i toppen dock. Vi gick innan racet var klart, Porscharna såg ju precis likadana ut i Tyskland som hemma i Sverige. Vi åkte till Talhaus och käkade middag på Gasthof Talhaus. Det blev grillat lamm med friterat potatismos, mycket gott. Vi trixade lite med GPS:en och försökte hitta en annan väg till hotellet, och det gjorde den. Vi åkte längs Rhenfloden några kilometer norrut tills GPS:en plötsligt sade -”Kör ombord på färjan”! Vi stannade vid en vägbom. Det var mycket riktigt en betongramp som försvann ned i vattnet, men det fanns ingen färja!!! Det var bara att vända tillbaka och se om vi kunde hitta en annan väg.

Vi trodde att söndagen skulle bli riktigt tuff med trafik, vi hade därför inte bokat något flyg hem den dagen. Vi ville inte utsätta oss för stressen att hamna i en massa köer och sedan kanske missa flyget. Vi ville heller inte sitta i köer på vägen till banan. Vi kom iväg vid åttatiden från hotellet och det var väldigt lugnt på vägarna tills det var kanske fem km kvar. Då blev det stopp. I Tyskland är det ordning och reda, det var ett flertal poliser som dirigerade trafiken. De hade enkelriktat alla vägar in till banan, det var lika många i vänster körfält som i det högra. Det var en lång kö, men den rörde sig hela tiden och efter bara en halvtimme stod vi parkerade på den stora gräsängen igen. Det fanns plats för mer än 1000 bilar bara på den gräsplätten och vi såg på skyltarna att det fanns åtminstone åtta parkeringsplatser till!

DTM-Finalen Hockenheim 2012Nu var det en tät ström av människor som vallfärdade mot banan. Det stod desperata entusiaster med skyltar som sade att de ville köpa biljetter, det var alltså helt slutsålt! Undrar vad en biljett kostade på ”svarta börsen”? Våra kostade i alla fall 55 Euro (parkeringen var gratis). Dagen inleddes med Formel 3 och vår vän Felix Rosenqvist startade från pole igen. Han upprepade sin fina körning från dagen innan och tog ytterligare en seger! Han slutade i och med detta på 3:e plats i EM. Porsche Carrera Cup körde sitt andra race och en dansk vann racet. Vi passade sedan på att gå ett varv på museet. Det var mest motorcyklar, men även en del häftiga gamla tävlingsbilar. Vi såg en film om banans historia. Från början var det bara en grusbana, men på sextiotalet byggdes banan ut ordentligt och blev asfalterad. Det var ju här som Jim Clark så olyckligt förolyckades. Banan har byggts om flera gånger och banslingan som används idag är betydligt kortare än den har varit förut. Till lunch tog vi en kebab i bröd med rödkål, lök, tomat och sås. Det var en rejäl portion, men eftersom det inte var några bestick med blev det en kamp att få i sig maten utan att kladda ned hela ansiktet. Mjölkmustascher fick en ny innebörd…

Resans höjdpunkt var finalen i DTM. Mattias Ekström var med och slogs i täten i alla kvalomgångarna, men han gjorde en taktisk miss då han körde för många varv i Q3 och brände däcken inför den avslutande superpolen. Han fick fjärde startrutan till sist. Augusto Farfus tog pole och Ekström skämtade om honom under presskonferensen. Han pratade på svenska och sa att det var bra gjort av en amatör att ta pole. Farfus förstod att det var något hyss som Ekström höll på med så han svarade: – Watch it, I can also speak Swedish, jag älskar dig puss puss… Efter denna hjärtliga presskonferens var det dags för line up under pompa och ståt, blåsorkester, gridgirls och allt som hör till. Alessandro Zanardi kom åkande med sin specialrullstol och vinkade till publiken. Han förlorade ju båda sina ben i en racingolycka för tio år sedan, men i år vann han guld i Paralympics. Han sa att han tyckte det var kul att få återvända till Hockenheim.

DTM-Finalen Hockenheim 2012Banan tömdes på folk och det var dags för race. Farfus tog starten före Gary Paffet och Bruno Spengler, medan Ekström knuffades och tappade ett par positioner. Han var dock snart uppe på fjärde igen, men då hade topptrion redan skaffat en lucka ned till Ekström. Topptrion vändes så att Spengler ledde före Paffet och Farfus. Vid det första depåstoppet schabblade Audi-teamet så att Ekström tappade hjulet efter några hundra meter! Ett mycket snöpligt slut på hans säsong… Spengler lade varv efter varv med Paffet hängande ett par billängder bakom. Farfus tappade mer och mer, men låg kvar som trea. Spengler höll Paffet bakom sig ända till mål och det blev ett ordentligt fyrverkeri när han skar mållinjen! Han vann både racet och årets serie. Grindarna öppnades och publiken strömmade in på banan. 149 000 åskådare fanns på plats! Efter en bra stund avklarades så alla prisceremonier.

Det var tjockt med folk när vi skulle gå tillbaka till parkeringsplatsen. Vi funderade på hur lång tid det skulle ta att ta sig därifrån. Normalt sett är det tysk ordning som råder överallt, men just när vi skulle lämna parkeringsplatsen verkade den tyska ordningen ha tagit ledigt. Det bildades en massa köer kors och tvärs och folk genade i kön och en del tutade av frustration. En dryg timme senare hade vi i alla fall kommit ut på vägen. Vi hörde på trafikinformationen att det var köer åt alla håll från Hockenheim i fem km eller mer. Vi åkte till staden Speyer och stannade vid en restaurang precis vid Rhenfloden. Vi fick var sin meny, men servitrisen kom snart springande tillbaka och förklarade att det bara var en viss sida som gällde på söndag kväll. Vi kunde välja på sju olika sorters korvrätter! Tyskland är ju korvens hemland så det var väl ok. Jag tog en trippeltallrik med bratwurst, leverkorv och hackkorv med surkål och bröd. Det var väldigt gott, men man får inte vara rädd för gaser!DTM-Finalen Hockenheim 2012

Det kändes skönt att sträcka ut på hotellet i stället för att stressa iväg till flygplatsen. Efter den stadiga middagen blev det nästan ”paltkoma”! Vi kunde ta det lugnt hela måndagen, för flyget hem gick inte förrän på kvällen. Varje dag hade vi passerat ett teknikmuseum när vi åkte till och från banan och det kändes som ett lämpligt ställe att fördriva tiden på i väntan på hemfärd. De var ett mycket intressant museum med ånglok, flygmaskiner, båtar, bilar, motorcyklar och t o m en rysk rymdfärja! Vi hade lätt kunnat gå runt på det museet i två dagar, men så mycket tid hade vi inte. Vi tittade på de bästa godbitarna och satte sedan färden norrut mot Frankfurt. Det var lite trix att hitta platsen där vi skulle lämna tillbaka hyrbilen, men det löste sig.

Vi letade efter vår gate, men vi kunde inte hitta vårt flyg på någon av informationstavlorna!??! Till sist frågade vi i informationen och fick då veta att vi skulle åka från den andra terminalen. Vi behövde bara gå femtio meter och efter en minut kom en buss som körde oss dit! Det var en bra bit, att gå var inte att tänka på. Väl där var det lättare att hitta rätt. När vi gick genom incheckningen kom alla mina saker ut, utom min väska med handbagage. En man tittade barskt på mig och han vinkade till mig att stiga fram. Han sa något snabbt på tyska och pekade på min väska. Jag ursäktade mig och frågade om han inte kunde prata engelska i stället, medan jag öppnade väskan. – Jag kan prata engelska, men jag vill inte, svarade han barskt. I min väska dök han på min kamera. Han lyfte upp den och tittade intresserat. – Du får 50 Euro för kameran, sa han och tittade allvarligt på mig. Jag blev lite ställd, men svarade artigt att tyvärr kostar den ca 3000 Euro så jag tror inte det. – Det gör de här också, du får 50 Euro, sa han igen! Det blev en spänd tystnad. Han lade ned kameran i väskan och så gick han sin väg. Jag funderade en bra stund på om han skämtade med mig eller om han på allvar trodde att jag skulle sälja kameran för 50 Euro???

På hemvägen mellanlandade vi i Köpenhamn, varför det tog en timme extra innan vi var i Göteborg. Det tog en bra stund innan vi fick våra väskor och klockan hann bli halv tre innan vi var hemma igen.

DTM-Finalen Hockenheim 2012Det var en mycket trevlig resa. Jag har följt så oerhört många race i Sverige under så många år, men jag har aldrig haft tid att se tävlingar ute i Europa. Nu äntligen fick jag chansen att se hur racing bedrivs i Tyskland. Det var imponerande att se att allt kan fungera under en tävling, trots att det var 149 000 åskådare på plats. Det var inte värre köer än vad det brukar vara i t ex Karlskoga. Det var aldrig några köer till toaletterna (det fanns många) och de var alltid rena och fräscha. Vi köade aldrig mer än en kvart för att köpa mat, men en sak reflekterade jag över. Det fanns ingen restaurang, bara en massa ”korvgubbar” och dylik snabbmat. Maten var överlag mycket billig, mellan 50-100 kr oavsett var vi åt. Jag är ju bortskämd med Kinnekulles goda restaurangmat, så att leva på korv en hel helg blir liksom inte detsamma… Rent racemässigt var det för lite med endast sju race på två dagar. Banan är ju snäppet större än Anderstorp och man såg ju bara en väldigt begränsad del. Som tur var fanns det storbildsskärmar så man kunde följa med vad som hände. Det var inte speciellt många omkörningar. Det var ungefär som att se TTA, då förstår ni vad jag menar… Jag minns inte när jag satt på en läktare senast, det var väldigt många år sedan. Jag insåg snabbt vad bortskämd man är som fotograf när man är van att stå vid ”rinkside” och se bilarna passera förbi bara någon meter från där man står. Man fick ju ingen riktig känsla när man satt där högt uppe på läktaren. Jag hade ju mitt 400mm objektiv med mig så det gick att ta skapliga bilder från läktaren i alla fall. Jag hade ju semester så det blev bara 2 500 bilder denna helg…Ljudet var självklart det mäktigaste av allt. Något liknande har jag aldrig upplevt i Sverige! De många marknadsstånden var ett mycket trevligt inslag, det skulle jag önska att vi fick se även i Sverige. Jag tror STCC/TTA skulle tjäna mycket mer om de sänkte biljettpriserna och i stället drog in pengarna på att sälja souvenirer.

Resan gav i alla fall blodad tand och jag har nu som målsättning att se fler klassiska banor som t ex Nürburgring, SPA och Monza. Jag vill rikta ett stort tack till SBF som gjorde denna resa möjlig och en särskilt tack till Mattias Persson som hjälpte till på alla sätt och vis både före och under resan. Tack också till mitt supertrevliga resesällskap Mikael Blom. Jag tror faktiskt att han njöt ännu mer av resan än vad jag själv gjorde!

Vid pennan

Bengt-Åce Gustavsson – www.racefoto.se

PS. Detta resereportage skrev jag kort efter resan till Tyskland. Jag ”glömde” att nämna en viktig sak… Eftersom både jag och Mikael är nykterister, spenderade vi kvällarna på hotellrummet i stället för i baren. Där slog vi våra kreativa skallar ihop och lade grunden för vårt kommande projekt kallat Svensk Racing. Vi skapade de databaser som används idag. När vi kom hem presenterade vi idén för arbetsförmedlingen och kort efter startade vi det sociala företaget Kooperativet Arbetsmyran, som är grundbulten i hela projektet. Det var alltså SBF som gav mig chansen att resa och i förlängningen var det deras resebidrag som hjälpte till att starta projektet Svensk Racing.se. DS.