1990 Team Ruggine – Mitt första racingteam

22 februari, 2014

I artikeln om min barndom (Julfirande & Diesel) mindes jag tillbaka och försökte komma på var mitt motorintresse startade. Jag tror inte att det är så gammalt egentligen. Under mina år på gymnasiet började jag umgås allt mer med en klasskompis som heter Per Eriksson. Han hade ett genuint motorintresse sedan barnsben. Jag tror att det var via honom som mitt intresse föddes. Han kunde allt om bilar, tyckte man på den tiden. Han var speciellt intresserad av Alfa Romeo och Saab, men han hatade Skoda. Detta tog vi fasta på, så när han fyllde 18 år fick han en Skoda i rastafärger i present av hela klassen!

Skoda87
1987 Per Erikssons Skoda

Jag blev själv intresserad av Alfa Romeo, men det skulle ta ett par år till innan intresset blev tillräckligt förankrat för att köpa en. Jag mekade istället med några Saab V4:or och jag renoverade även en Saab Sonett. Tillsammans med Per byggde vi vår första rallybil och fick blodad tand för att gå vidare (se separat artikel).

Vi skulle köra banracing och vi skulle naturligtvis köra en Alfa Romeo, tyckte Per. Vi åkte till närmaste Alfa Romeohandlare, Franco Landini i Vänersborg. Han hade en gammal Alfetta, som han tyckte passande för våra önskemål. Vi tog en repa runt kvarteret. Med 118 hästar och trasigt avgassystem verkade den vara hur bra som helst! Vi fick den för 2 000 kr.

Ruggine1
Nyinköpt Alfetta 1.8-76, vår rallydatsun i bakgrunden.

När vi kom hem såg vi att i princip hela golvet var sönderrostat! Vi spenderade 6 månader i garaget, mestadels med att laga rost. Det var en mycket intensiv tid. Vi hade jobb att sköta på dagtid och det blev sena nätter i garaget. Vi var fem personer som jobbade med bilen; Jag & Per och Pers bror Mikael samt Sven-Erik ”Sparven” Larsson, som hade kört rally några år och Michael ”Bintje” Karlsson, Mercedesfantast. Jag och Per var yngst. De tre andra var alla elektriker.

Vi måste ju ha ett namn på teamet. Jag satt hemma hos Per och slog upp olika ord i ett Italienskt lexikon. Eftersom bilen var Italiensk måste vi ju ha ett Italienskt namn också. Vi fastnade för ”Ruggine”, som betyder rost! Vad kunde bättre beskriva vår bil!

Vi hade som sagt ingen erfarenhet av att bygga bilar eller racing överhuvudtaget. Det skulle gå att göra en lång lista på saker som vi borde ha tänkt på eller tagit reda på innan bygget startade. Men vår ungdomliga iver och ”själv är bäste dräng” var ledord för oss. Vi borde t ex åkt till Karlskoga och sett något race för att bekanta oss med våra motståndare och snappat upp mektips i depån, men nej då. Vi åkte i alla fall på invigningstävlingen av Rudskogen den 20 maj 1990.

Ruggine2
Robusta trösklar och skärmkanter förstärkta med rundjärn.

Jag hade en vision om att vi skulle göra i ordning bilen så pass att vi kunde besikta den och på så vis kunna träna på allmän väg. Jag är av en ordentlig natur och när jag gör något så skall det hålla ett tag också. Detta blev tyvärr lite överdrivet många gånger när alla plåtar skulle helsvetsas på båda sidor. Bilen blev visserligen robust och stark, men onödigt tung. Den kom senare att få smeknamnet ”Pansarvagnen” i racingkretsar…

Vi skulle ju ha licens också! Vi hade rekvirerat reglementet från Karlskoga Motorförening samt fått en inbjudan att ta licens. Lite kritik måste jag tyvärr här framföra till KMF för deras knapphändiga information inför licenskursen. Det stod i princip bara att vi skulle infinna oss på Scandic Hotell i Karlskoga en viss tid en viss dag.

Ok, en dagstur för fem grabbar till Karlskoga. ”-Vi frågar pappa om vi får låna hans nya Mercedes”, tyckte jag. Ingen hade något att erinra. Eftersom jag är en skötsam son var det inga problem. När vi anlände till Karlskoga indelades vi i två grupper. ”-Ena gänget stannar här på hotellet och det andra följer med mig till banan”, sa vår instruktör. Ok, kul att få se banan tänkte jag. När vi anlände till banan indelades vi i mindre grupper om fem bilar. ”-Nu är det dags att öva spårval på banan, följ ledarbilen så tätt som möjligt”. Nu spred sig paniken. Skulle vi köra på banan!?!? Det stod det aldrig något om i inbjudan!!!

Vad skulle jag göra nu då? Jag hade lånat pappas nya Mercedes 380 SEL. En bil för över 200 000 kr. Vad skulle hända om vi la den på taket? Ok att jag skulle köra, men vi var ju fem personer!!! Snabbt krismöte. Jag resonerade som så att om vi skrotar bilen och delar på kostnaden kommer vi undan med drygt 40 000/person och det får vi helt enkelt ta!

Vi körde våra pass, mercan låg som en padda på vägen och krängde lite så där lagom majestätiskt. Min instruktör hette Magnus Ohlsson. Han var lång, gänglig och han hade en stor grå mustasch. Han körde en BMW 525i. Mot slutet av passet fick vi köra lite fritt. Jag hamnade bakom en tjej i en gammal VW Golf typ 1. Efter några varv på banan kände man sig lite som en ny ”Lill-Lövis” och jag tänkte att en brud i en Golf är väl ingen match för min Mercedes. Men tji fick jag! Detta var min första aha-upplevelse i racing. Hon drog ifrån mig som ingenting! Hon bara försvann, liksom!! Hmm, en tung merca kanske inte är en racerbil i alla fall.

Vi åkte tillbaka till hotellet och åt lunch. På eftermiddagen bytte vi så att vi fick teori istället. Jag kommer ihåg att min lärare hette Bo Pettersson. Han var tydligen någon höjdare från SSK…

När vi kom hem förklarade jag för min far vad som hade hänt och jag visade honom att däcken inte var utslitna, men texten på sidorna var bortsliten! Hans reaktion var stark. För första gången i mitt liv var jag arvlös! Vi försökte fjäska lite och vi lovade att serva bilen och byta bromsbelägg så att allt skulle vara tipptopp. Efter några veckor kom faderskänslorna tillbaka och pappa kom och frågade lite försynt: ”-Hur gick bilen på banan egentligen?” Han tyckte dessutom att den gick bättre nu efter vår urluftning på banan!

Framåt augusti började vår bil äntligen bli klar. I alla fall kändes det så! Vi hade anmält oss till racet som gick den 12:e augusti, men som så många racerförare upptäckt före oss blev tiden väldigt knapp. Vi jobbade nästan dygnet runt sista veckan. Bilen var lastad och klar vid ett-tiden natten mot söndag. Vi kastade oss i säng och fick ett par-tre timmars sömn. Vi skulle samlas 05.30 igen.

Ruggine3

Halv sex var teamet samlat, utom en person. Naturligtvis han som bodde längst bort! Vi ringde och väckte honom! Det är lugnt sa han, jag kommer inom 10 minuter. Det var en sådan där härlig sensommarmorgon. Fåglarna kvittrade och solen lyste från en klarblå himmel. Morgondimman höll på att lätta. Bilen var lastad och fylld med verktyg och reservdelar. Jag skulle dra ekipaget med min Ford Sierra xr4x4i. I horisonten hördes ljudet av en ansträngd motor som växlades ned och sedan förbyttes ljudet av hårda accelerationer och uppväxlingar istället. Nu förstod vi att teamet snart skulle vara samlat.

Vi gav oss iväg mot Karlskoga, försenade som vanligt. Jag laddade på rätt bra, vi visste ju att de inte skulle vänta på oss om vi kom för sent. Jag hade inte så stor vana att köra bil med släp, i alla fall inte med så tung last. Vi närmade oss Karlskoga och med bara några kilometer kvar är det en kraftig dalgång. Jag kom bekymmersfritt i 110 km/h över krönet och såg den väldiga utförsbacken. Det var ett litet gupp och plötsligt bröt helvetet löst!

Den lugna färden utbyttes snabbt mot en paniksituation. Släpet började leva sitt eget liv. Det var inte frågan om lite sedvanlig wobbling, nej nästan omedelbart började släpet sladda från vägren till vägren, tvärs över hela vägen. Vid varje sladd såg jag hela släpet i ena sidospegeln. ”-Vad skall jag göra, vad skall jag göra”, skrek jag! ”-Håll fullt”, skrek någon av grabbarna tillbaka, och så pass mycket visste jag, att om jag bromsade skulle det vara kört!

Jag växlade ned och gav full gas. Bilen accade från 110 till 140 km/h! Men utförsbacken var brant och det hjälpte föga. Sladdarna blev bara värre och värre. Det skrek och rök om däcken. Jag tror att bilens fyrhjulsdrift räddade livet på oss. När sladdarna var som värst, kände jag inte att Sierrans bakhjul hade kontakt med vägen, bilen drev bara med framhjulen. Jag minns att min enda tanke var att jag önskade att jag hade haft en spak för att släppa loss släpet. Det fick gärna bli skrot av tävlingsbilen, bara vi överlevde.

Killen som försovit sig satt i mitten bak och sov, utan bälte! Efter några långa ångestfyllda sekunder vändes utförbacken till uppförsbacke och sladdarna upphörde lika snabbt som de hade börjat. Jag stannade omedelbart bilen och med skakiga ben gick vi ur för att se hur det stod till med allt och alla. Bilen stod diagonalt på släpet. Det rök om däcken och de var helt sönderslitna i slitbanan.

Vi konstaterade två stora fel som orsakat händelseförloppet. Dels hade vi ”baklastat” släpet. Vi hade fyllt bilen med verktyg och reservdelar. Det gjorde att vi inte fick något kultryck. Fel nummer två var naturligtvis att jag körde alldeles för fort. (Jag kan säga i förtroende att efter denna omskakande händelse kör jag ALDRIG någonsin över 80 km/h med släp! Vid minsta tecken på obalans sänker jag farten ytterligare. Jag är tacksam för att jag fick uppleva denna skrämmande händelse med livet i behåll. Jag har tagit lärdom och jag kommer aldrig att försätta mig i den situationen igen!)

Väl framme på banan lastade vi av bilen och anmälde oss. Bilen besiktades av en välväxt raggare med för liten skinnväst. Han drog ett bloss på sin cigarett och höll den sedan på armlängds avstånd medan han tittade ned i motorrummet. Allt var ok och vi fick klartecken att köra.

Ruggine4
Klart för start!

Jag fick äran att köra första passet. Det gick bra i ca trekvart, sedan dog bilen plötsligt. Jag minns att när jag satt där i min strandade racerbil kände jag mycket stor besvikelse. Här hade man jobbat som ett svin i sex månader och så dör bilen bara efter mindre än en timmes körning.

Jag fick bogserhjälp till depån. Teamets tre elektriker konstaterade snart att det bara var tändspolen som brunnit upp. Det kändes lite lugnande och vi var snart på banan igen. Killen som suttit bak utan bälte svimmade i depån. Dels hade han aldrig hunnit äta någon frukost, dels var han fortfarande chockad över det som hänt. Han sa att han aldrig fått ett så brutalt uppvaknande i hela sitt liv, inte ens när han gjorde lumpen! (Jag pratade med honom om denna händelse några år senare och han kunde fortfarande vakna upp mitt i natten, genomsvett av mardrömmar om det som hände).

Ruggine5
Teamet fr.v: Sven-Erik Larsson, Bengt-Åce Gustavsson, Michael Karlsson, Per & Mikael Eriksson

Vi hann med ytterligare fem bogseringar under dagen. Gaswiren gick av vid ett tillfälle t ex. Det kändes trots allt ok och när Per gick ut som siste man var det bara en timme kvar av sextimmarsracet. Han kom tyvärr bara två och ett halvt varv. Det blev en jättesmäll i bilen och Per stannade på gräset. En flaggvakt kom springande och sa: ”-Det bara sprutade delar under bilen!” En Alfa Romeo Alfetta har växellådan vid bakaxeln och kardanstången har alltid samma varv som motorn och är därmed mera känslig än en konventionell kardan. En gummiknut hade gett sig och därmed blev kardan en propeller istället. Ett motorfäste slogs av, det blev naturligtvis bucklor i golvet och svänghjulsbultarna slets loss. Nu var det definitivt slutkört.

Vi hade i alla fall kört 81 varv och vi var inte sist! (21:a av 23st.)

Ruggine6
När vi körde hemåt kom vi bara någon mil innan vi fick punktering på släpet.

Ruggine7
Ytterligare en Alfetta inhandlades för att få ihop racerbilen igen.

Mer om alla andra race får ni läsa om i ett annat reportage…

Bengt-Åce Gustavsson – www.racefoto.se