970711-12 SLC 24h Mo i Rana

22 februari, 2014

MoiRana973
Team Alfa Classic: På taket: Peran Kulbraaten,
fr v Gerhard Stark, Bengt-Åce Gustavsson, Rune Sollin och Benny Udsigt

 

24-timmarsracet i Mo i Rana blev mitt debutrace i SLC och vilket upplevelse det var att få köra ett helt dygn i dagsljus!

Team Viking fick sämsta möjliga start. När de skulle köra ut till lineup fanns det inget bränsletryck! En ny bränslepump inlånades av TRM i all hast och förtvivlade fick de se starten gå när de skruvade som bäst. De kom dock ut redan på varv tre, men då genade de över depålinjen och det blev straff direkt. De visste att loppet var långt och när dygnet var över hade de vunnit i alla fall med 10 varv! TRM hade förberett sig grundligt och kört varenda träningspass som fanns hela veckan före racet. Det gav utdelning för de stod som andra bil på griden. Tyvärr hade motorn tröttnat och gav upp efter bara några varv… TRM fick mycket övning på att byta motorer under året och de hade alltid några extra motorer med sig så de var snart med igen. De utmärkte sig även med att plantera båda sina volvobilar i den sista kurvans sandfålla så många gånger att den numera kallas TRM-kurvan. Filemon racing rasade sin motor på sista träningen och fick flyga in delar ända från Småland. Delarna anlände sent på kvällen före racet och motorn renoverades under natten och var klar till start. I racet slutade de på tredje plats. Racet kördes i strålande sol eller i alla fall ljus hela dygnet. De var 27 grader varmt på dagen och 12 grader varmt på natten. En tänkvärd notis under racet var speakern Peter Haeffners kommentar efter ca 18 timmar då han sa att nu har alla bilarna tillsammans kört ett varv runt jorden!

Jag gjorde som sagt min debut i SLC i den här tävlingen. Eftersom Norge inte är med i EU fick jag söka dispens från FIA för att köra en racertävling utanför EU! Jag kände de norska grabbarna i Team Alfa Classic väl, eftersom både de och jag har kört Dressmann Cup tidigare. Jag hade hjälpt dem att skruva vid några tillfällen också. När så racet skulle köras i Mo i Rana var de en man kort och då gick budet till mig. Jag var inte sen att tacka ja och jag fick en lång norrlandssemester på köpet så att säga. Officiellt sa norrmännen att anledningen till att jag fick styrningen var för att jag hade en likadan bil privat som deras tävlingsbil, dvs en Alfa Romeo 75 V6. Det passade bra om de behövde delar under tävlingen!

Racet startade den 11 juli kl 16.00. Jag körde min första stint ett par timmar senare, när det fortfarande var mycket varmt. Det är klart att jag var nervös, jag hade bara fått några få varv i bilen på den fria träningen dagen innan. Jag hade inte ätit eller druckit ordentligt innan mitt pass, något som jag bittert fick ångra. Det var över 25 grader varmt ute och garanterat mer än det dubbla i bilen. Fläkten fungerade inte heller. Jag skulle köra 90 minuter. Efter ca 40 minuter började vätskebristen göra sig påmind. Jag försökte koncentrera mig ytterligare några varv, men jag kände att det var en kamp mot klockan som bara hade en förlorare. Jag försökte ivrigt vinka till depån för byte, men ingen tittade åt mitt håll. Jag började se dimmigt och snart blev blev allt suddigt. Då förstod jag att det stod illa till och jag gick omedelbart i depå. Ingen var naturligtvis beredd på min plötsliga entré. Jag mådde inget vidare, men efter lite mat och mycket vatten piggnade jag till igen.

MoiRana974

Min andra stint körde jag mellan 01.30-03.00 och då var det bara 12 grader varmt och behagligt att köra. Jag satte teamets snabbaste varv i tävlingen och efter mitt pass kände jag mig fortfarande pigg och fräsch. Jag fick en timmes sömn och kl 05.30 samlade jag ihop teamet. Då kungjorde min flickvän Madelaine och jag att vi härmed är förlovade!

Jag körde min tredje stint framåt niotiden på morgonen. De sa till mig att det är inte så mycket bränsle, men vi chansar på att det räcker i 90 minuter till. Det gjorde det inte. Bilen hostade till och dog snabbt efter halva tiden. Jag hade tur, för detta skedde på rakan bakom depån och jag kunde rulla nästan ända till där depåboxarna började. Jag hoppade ur och fortsatte putta bilen ned till tankanläggningen som var efter alla depåboxar. Det var lite uppförslut, varför det blev ganska jobbigt. Det satt en halvsovande depåvakt som vaknade till med ett ryck när jag ljudlöst kom rullande förbi. Han spratt upp och hjälpte mig att skjuta bilen till vår depåbox där teamet tog vid. Jag var snart ute på banan igen.

Det skall väl ärligt sägas att vår bil inte tillhörde de snabbaste, men inte heller de långsammaste. Turbobilarna hade mycket mera att ge på rakorna än vår V6:a, men vi hade övertaget på ett ställe på banan. Efter start & målrakan kommer en lång chikan som övergår i en lång vänstersväng som blir mer och mer tvär för att sluta i en hårnål. Hela vägen från start & mål går banan i uppförsbacke och hårnålen är högsta punkten innan det går nedför igen. Bilar som t ex Team Viking med sin kraftfulla V8 eller Jo-Han med sin Volvoturbo körde om oss både till höger och vänster runt hela banan, utom just upp till toppen vid hårnålen! Där stämde tydligen vår utväxling med vridmomentet perfekt! Ingen bil kunde någonsin köra om oss just där. Team Viking försökte att passera mig en gång, men det slutade med att de snurrade i hårnålen istället.

 

 

MoiRana972När man passerat hårnålen kommer en härlig höger-vänsterkombination i utförsbacke som liknar Laguna-seca i Californien. banan planar ut och man kör igenom en chickan över ett blint krön som är som ett nålsöga. Banan fortsätter utför ned till en lång 180 graderssväng som är banans lägsta punkt. Här var bästa omkörningsstället, i alla fall för oss, men vid ett tillfälle var jag lite övermodig. Jag kom ikapp två långsammare Chrysler Neon. Jag var för sen in i situationen, men bestämde mig ändå för att chansa på att klippa båda i inbromsningen till kurvan. Vi hade dock lite problem med bromsbalansen i vår bil och när man väl låste upp ett hjul var det alltid ett bakhjul som låstes först.

När jag kommit förbi den ena bilen insåg jag att det skulle bli mycket tight och jag bromsade lite för hårt varvid bakhjulen låste upp samtidigt som jag gick in i kurvan. Det kunde bara sluta på ett sätt; med en snurrning. Jag har ingen aning om vilken fart jag hade, men säkert mer än 150 km/h i alla fall. Jag vill säga det för er som inte vet, när man kanar baklänges i den farten, då känns det att det går fort! Jag hade tur i alla fall. Efter att ha snurrat 360 grader touchade jag räcket på insidan banan och gjorde 360 grader till och bilen stod i rätt riktning. Det var bara att släppa bromsen och peta i en lägre växel och gå på fullt igen! (Både Mansell och Keke Rosberg har gjort samma manöver i F1, min var minst lika snygg ;-)).

Med blodomloppet överfyllt med adrenalin efter denna händelse blev efterföljande varvet det näst snabbaste jag och teamet körde på hela tävlingen!

När jag kom in efter min stint var det enda synliga beviset att grillen saknades och de undrade förstås var den hade tagit vägen! Jag fick köra sista stinten och ta målflaggan. Detta var det häftigaste racet jag har varit med om i hela mitt liv, men jag var helt slut en hel vecka efteråt! Mo i Rana är en mycket fin bana, synd bara att den ligger så förbaskat långt bort!

Bengt-Åce Gustavsson – www.racefoto.se