030810 Superkart = Döden på fyra hjul ?

22 februari, 2014

Parkart2

Jag var på SSK-tävlingen på Mantorp Park den 10 augusti 2003. Jag fick då chansen att åka med Lennart Landström i hans specialbyggda Superkart. Den är längre och bredare än en normal Superkart och den har dessutom två säten. Det är för att man skall kunna åka med och känna känslan av att köra en Superkart. Dessa kartar skiljer sig enormt från de hyrkartar man kan köra runt omkring i Sverige. Hyrkartarna brukar ha ca 4 hästkrafter och de går i ca 50 km/h. Det kan vara nog så hissnande för nybörjare. En Superkart väger visserligen lite mer, men i gengälld finns det 90 hästkrafter och de gör en bra bit över 200 km/h !!!

Jag hade pratat med SSK´s presschef, Fredrik L´Estrade, som hade åkt med Lennart på Kinnekulle. Han var så lyrisk att han bara satt och njöt en lång stund efteråt. Hans kommentar var: -”Liseberg, släng dig i väggen!”. På Kinnekulle kör Superkartarna varvet på ca 50 sekunder. De flesta bilar har svårt att komma under minuten! Lennarts ”dubbelkart” körde varvet med passagerare på 56 sekunder!

Med lite darrande ben satte jag mig ned i Superkarten bredvid Lennart. Jag är inte någon lättviktare, så när jag skulle pressa ned mina 98 kg så fick jag inte plats!?! Nähä tänkte jag, så blev det med den åkturen, men det visade sig att man inte skulle sätta sig rakt ned. Man skulle sätta sig framför stolen och sedan skjuta sig bakåt. Då gick det bra och humöret var på topp igen. Det fanns ett stag framför mig som jag kunde hålla mig i. Lennart frågade om jag var beredd och jag nickade till svar. Tre starka karlar sprang igång oss och det skrek till i motorn när den startade med ett ryck. Lennart accelererade ur depån och matade i växlarna.

Vi var framme vid den första vänstersvängen i ett nafs. Jag förstod att han inte stod på för fullt på första varvet, däcken måste hinna bli varma först. När vi kom ut på dragstrippen började Lennart att visa vad karten gick för. Växlarna rycktes i snabbt efter varandra. Mitt huvud pressades bakåt och det blev ett ryck vid varje växling. Vi kom upp i ca 180 km/h och det kändes som om hjälmen skulle flyga av. Jag böjde ned hakan mot bröstet för att hjälmen skulle sitta kvar bättre. Vi åkte på Mantorps korta slinga. Efter halva rakan började han bromsa tvärt. Det kändes som man skulle fara ur karten framlänges. Lika snabbt som han började bromsa, släppte han bromsen och vräkte in karten i 180-graderskurvan.

Som passagerare sitter man till vänster och jag kände hur karten flöt ut i en sladd och jag såg till min fasa hur däcksbarriären kom närmare och närmare. Det här kan aldrig gå tänkte jag, vad har jag gjort för ont i livet? Lennart var lugnet och säkerheten själv, han är ju en äkta norrlänning från Lycksele. Svängen tog slut och det blev återigen full acceleration utför Mantorps korta start- och målraka. Nu hade vi åkt ett varv och det var tre kvar…

Nu hade Superkarten fått upp värmen i däck och motor. Vänstersvängen efter start och mål togs i mycket hög fart och det blev såna G-krafter att det kändes som om man skulle tuppa av. Svängen varade inte i mer än någon sekund. Kort raka, snabb inbromsning och in i högersvängen som kallas Parissvängen. Full acceleration ned mot chikanen, hård inbromsning och ut på dragracingstrippen igen. Nu hade jag förstått vad det handlar om och min beundran för förarna som kan hantera dessa monster ökade markant.

Hård inbromsning och in i 180-graderssvängen igen. Superkarten flöt ut i en härlig sladd igen och Lennart höll ut sladden med gasen. Jag tänkte att eftersom jag överlevde förra varvet, det borde gå nu också! Två varv kvar att åka. Skräcken hade släppt och jag kunde njuta mera av färden. Jag har viss erfarenhet själv av racing, då jag har tävlat i Dressmann Cup och SLC samt testat F3 på Gelleråsen, men detta var klart häftigast!

Parkart1

Efter fyra varv vek Lennart in i depån. Han tittade på mig för att se om jag fortfarande var vid medvetande. Jag gav honom tummen upp och han nickade. På darriga ben klev jag ur karten med ett leende från öra till öra. –” Fy fan, vad häftigt”, sa jag och alla skrattade. Det stod flera personer på kö och de hade med skräck och beundran följt min åktur. Alla fick ett minne för livet och jag tror inte att någon någonsin kommer att ångra sig om de åker med.

Bengt-Åce Gustavsson – www.racefoto.se