I artikeln om Team Ruggine skrev jag om hur vi startade vårt första banrcingteam.
Här är fortsättningen...
Efter att ha slickat såren från vårt premiärrace hösten 1990 hade vi en lång vinter på oss att fixa till bilen. Det skall sägas att vårt team levde på en extremt låg budget hela tiden och vår ambitionsnivå var inte mycket högre heller! Vi skulle ha kul helt enkelt och så länge som vi inte blev sist var vi nöjda. Vår kostnad för ett race var ca 4 000 kr! Det räckte till startavgift, bensin, reservdelar, mat, resa ja allt!
En ny Alfetta inhandlades för att donera svänghjul, kardan och lite smågrejer.
Vi gav bara 1 000 kr och den var faktiskt i mycket bättre skick än vår första Alfa varit ett år tidigare!
Vi kom på att det skulle vara bra med lite bättre bromsar. Mikael Eriksson kom på att Alfettan hade bromsar från ATE, precis som Volvo... Vi skaffade ett par framok från en Volvo 140 och döm av vår förvåning när de passade perfekt!
Vi körde två race under 1991, problemen fortsatte med allahanda fel som t ex, tappat hjul, tappat avgassystem, tappad mutter till spindelled (??) och andra otroliga och inte alltid förutsägbara fel.
Vi det andra racet, som kördes den 14:e september 1991, hade vi med oss en "PRYO".
Han hette Tommy Karlsson och han delade vårt intresse för Alfa Romeo. Han hade själv en fin Bertone Coupé som kan brukade köra på Alfa-träffar, men nu var han intresserad av att börja tävla och följde med oss för att få information. Detta var naturligtvis mycket smartare tänkt än vad vi gjorde när vi startade året innan.
Inför racet hade vi kollat bromsbeläggen, visst var de slitna, men vi räknade med att de skulle hålla ett race till! Inga onödiga utgifter här inte! När jag körde min stint hände något som jag sent kommer att glömma! Jag bromsade som vanligt i Tröskurvan och accade mig bekymmerslöst fram genom Esset och förbi Järnkurvan (eller Eje-svängen som den heter idag.). På den tiden vi körde användes fortfarande den "riktiga" Gelleråsbanan. Man hade aningen högre fart när man bromsade in för Velodromkurvan än i Trösen, men vid det här tillfället gick bromspedalen i botten så att det small i golvet!!! Det fanns inga bromsar!!!
Det är otroligt vad som händer med hjärnan i såna här situationer. Tiden bromsas upp och man hinner tänka en hel del. Jag visste att om jag inte gör något snabbt kommer jag att mosas mot räcket uppe i Velodromen. Jag hade säkert över 150 km/h i alla fall. Då fick jag plösligt en minnesbild i skallen. Jag tänkte på en intervju med Stig Blomqvist från RAC-rallyt 1970. Stig beskrev en liknande situation när han körde inne i en park bland träd och halmbalar. Han fick också bromshaveri. Hans lösning den gången var att han drog handbromsen för att åka baklänges av vägen. Anledningen till det var att det fanns få vitala delar bak på en Saab V4. Hans taktik lyckades. Bilen blev visserligen bucklig bak, men sedan kunde han lägga i ettans växel och köra därifrån.
Nu finns det ju ingen handbroms i en racerbil så min lösning blev att jag växlade ned till trean och gav full gas. Taktiken lyckades, jag sladdade runt och gick baklänges med spinnande hjul och hamnade i räcket högst upp i Velodromen. Den enda skadan var lite spackel som lossnade från bakskärmen. Jag kunde, precis som Stig, bara lägga i en växel och fortsätta.
Scary Moments! Försök att ta Velodromkurvan utan bromsar!
Det som var ännu mera otroligt var att just när detta hände stod Mikael Eriksson i depån med min kamera och knäppte en bild på mig! Hade jag inte haft detta bildbevis hade troligen ingen någonsin trott på min historia!
Jag körde till depån och vi kunde konstatera att bromsarna var slut. Belägget var så slut att jag hade bromsat kolven genom belägget och därför hade bromsvätskan runnit ut. Vi begav oss snabbt iväg till OK i Karlskoga och köpte originalbelägg till Volvo 140. Dessa monterades snabbt och vi var med i racet igen. Efter mindre än en timme kollade vi bromsarna och då var de helt slut igen!!! Vi konstaterade då att piratbelägg är sämre än racebelägg! Vi slutade racet på 24:e plats av 31 bilar och 117 varv.
Tommy hade fått många intryck och redan dagen efter började han och Anders Thorn bygga en bil för nästa säsong. De var betydligt bättre bilbyggare än oss, även om de hade förmånen att se alla misstag vi hade gjort och därför kunde undvika dem.
Första racet 1992 gick redan i april. Trots att det var tidigt på året var det varmt. Alla gick i kortbyxor! Vi anlände på fredag kväll. För första gången på många år skulle det stå två bilar från Bengsfors MotorClub på startlinjen. Anders Thorn och Tommy Karlsson bildade teamet Thorn/Karlsson Racing.
Thorn/Karlsson Racing & Team Ruggine
Fr.v: Tommy Karlsson, Per & Mikael Eriksson samt Anders Thorn
Strax innan start upptäcktes ett allvarligt fel på Thorn/Karlssons Alfa Berlina. Bensinpumpen läckte! Som tur var hade vi en i reserv som de fick låna. Racet gick över allas förväntan och Thorn/Karlsson slutade på sjätte plats!
Vi hade det trevligt på kvällen med grillfest och snackade racing långt in på småtimmarna. På söndagen var det Alfaträff varför alla Alfateam stannade kvar plus många norrmän. Per hade sin GTV-6 med sig, som han skulle köra på söndagen. Han startade bilen för att varmköra den. Den stod placerad precis där maskindepån övergår från asfalt till gräsmatta. Mindre än en meter in på gräsmattan hade det norska teamet Comakameratene ställt sitt tält. Per satt i bilen och varvade. Det lät så där häftigt som bara en Alfa-sexa kan låta. Då kommer plötsligt en person ut från tältet. Han är två meter lång och håret stod åt alla håll och han påminde lite om Frankensteins monster. "-Stäng av, stäng av", vrålade han. Per hade fyllt deras tält med avgaser!
Vi körde några race till under säsongen och vi harvade som vanligt i bottenskiktet. Thorn/Karlsson slutade på sjätte plats i serien medan vi blev 27:a av 46 team.
Vi gjorde små förbättringar av vår bil, men aldrig i samma takt som serien utvecklades. Vi tog fram vinkelslipen och hålsågen för att lätta bilen. Vi bytte från Volvo 140 till Volvo 240 ok med ventilerade Volvo 740 skivor. Motorn rörde vi aldrig! Det som retade mig var att de 15 första teamet fick pris och vi hamnade oftast bland de 15-20 bästa.
Under 1993 var Thorn/Karlsson i ledning i samtliga race, men de föll alltid på att bränslet tog slut. Dressmann Cup, som serien då hette, körde med bensinbegränsning och det gällde att hushålla så att bensinen räckte i sex timmar. Såna problem hade aldrig vi! Alltid var det något bekymmer som gjorde att vi stod i depån och därför kunde vi köra fullt i varje race.
Vårt bästa race någonsin var den 8:e maj 1993. Då fick vi för första gången bensinstopp, på sista varvet. Bilen blev stående i depåkurvan bara ett par hundra meter från mål. Thorn/Karlsson var vänliga och puttade oss i mål på en 15:e plats! Äntligen fick vi pris!
Den bästa tävlingen om man ser till antalet varv körde vi under 1994 när vi lyckades köra 186 varv på sex timmar. Det som grämer mig idag är att när vi körde vår första tävling 1990 hade segraren 185 varv! Vår bil hade inte utvecklats speciellt mycket under de åren, men vinnarna 1994 hade över 220 varv... Så mycket hade serien utvecklats!
Team Ruggine 1994 Fr v: Sven-Erik Larsson, B-Å Gustavsson, Per & Mikael Eriksson
Jag vill passa på att nämna att den ende förare som jag vet som har börjat sin karriär i Dressmann Cup och som sedan har gått långt är Jens Edman. Han körde ett familjeteam 1995 med en gammal Opel Manta.
Under säsongen 1994 blev jag påhoppad av en person verbalt och jag blev så himla besviken och ledsen att jag tog timeout från tävlingskörandet på obestämd tid. Jag vill inte hänga ut personen här, det tycker jag är onödigt, men jag gjorde i alla fall comeback i SLC 1997 i 24 timmarsracet i Mo i Rana. (läs separat artikel)
Team Ruggine körde vidare under 1995 och jag ersattes av Hasse Gustavsson (mek hos Thorn/Karlsson racing) en gång samt Daniel Freed en gång (rallyförare).
Thorn/Karlsson racing slog ihop sig med Team Rayban, som också körde Alfa Romeo Berlina. Tillsammans körde de en Volvo 850 Turbo i SLC under teamet NRJ-Racing 1997.
(läs separat artikel) Thorn/Karlsson körde alla race i Dressmann Cup 1992-1996. (Tommy Karlsson gjorde comeback i NSHC, som serien heter idag, 20 år senare och från säsongen 2013 driver han på nytt ett eget team.)
Bengt-Åce Gustavsson - www.racefoto.se